Kaos är oförutsägbart. Men det sägs att ”ur kaos föds ordning”. Kanske en ny ordning. Något nytt föds garanterat. Och kanske något gott också. Hoppet finns.
Läste en av Björn Rietz jättefina krönikor igår, vilket fick mig att tänka. Så därför blir det dags för mitt första ”off topic” inlägg här på empatibloggen.
Hans krönika i Resumé ”På spaning efter den tid som är nu” handlade om svårigheten att sätta ord på samtiden och framförallt det vi befinner oss mitt i just nu. Det som blev kvar i mitt huvud var det sista stycket.
Så upplevs tillståndet just nu från min horisont där de sista solstrålarna lyser på Almagrundets fyr. En trettio meter hög betongklump på en klippa ett femtontal sjömil ut i havet vars ljus nyss tändes. Ett ljus i skymningen som viskar ”var inte rädda, jag står stadigt, jag är tryggheten. Låt mig leda er i hamn.”
Santa Lucia
Osökt går mina tankar till de napoletanska fiskarna och sången om deras skyddshelgon, Santa Lucia. Ja ni vet, melodin vi kapat till vårt eget decembermys med skönsång kryddad med doften av lussebullar, pepparkakor och spetsad glögg.
Sul mare luccica, L’astro d’argento
Placida è l’onda, Prospero è il vento
Venite all’agile, Barchetta mia,
Santa Lucia, Santa Lucia
För de napoletanska fiskarna handlade sången däremot om överlevnad och ödmjukhet inför något större. Att kunna färdas på öppet hav med hjälp av ljuset från stjärnorna, på lugna vågor med en gynnsam vind. Det vill säga, bara komma tryggt hem och få mat på bordet. Ett enkelt liv med enkla, men konkreta anspråk.
Napoli nel cuore
Själv skulle jag vilja åka till Napoli (staden heter så i mitt hjärta) igen över midsommarhelgen. För att sitta vid vattnet och äta middag i stadsdelen Santa Lucia, gå i ruffiga Quartieri Spagnoli, handla napoletanskt herrmode hos Fusaro Uomo på Via Toledo och handla vårt napoletanska favoritkaffe på en bar i ruffiga Forcella. Tyvärr kommer det inte att ske i år.
I-landskris med andra ord?
Via Dolorosa och lycka i ett paket
Lyckades för några veckor sedan hitta tre underbara pullovrar på Fusaros rea på nätet. Överlycklig. Får nästa dag beskedet att de är slut och bara finns i butikerna som är stängda. Svarar att jag kan vänta väldigt länge. Får dagen efter ett besked om de lyckats få tillstånd att gå in i en av de stängda butikerna nattetid och att min order var på väg. Helt salig!
Forza Italia! Forza Napoli! Forza Fusaro!
Carpe Diem
Borde jag vara förvånad? Egentligen inte. – Napoletanarna är vana att leva under tuffare förhållanden än vi och därtill med ett par vulkaner som vilken minut som helst kan ödelägga hela staden. Sånt skapar människor som är direkta, hjärtliga, hittar vägar framåt och lever i nuet.
Hur ledsam och stökig Coronapendemin än är, så tror jag att den också för med sig något gott. Jag tror att det finns mycket att hämta i att fånga dagen – och hinna ta in och reflektera mera – något vi normalt inte hinner med när vi rusar fram i hundratjugo knyck.
Life AC (After Corona)
Historien visar att människor under svåra tider alltid har hittat vägar framåt med hjälp av kreativitet.
Det verkligen intressanta i sammanhanget är att det finns ett mönster att högerhjärnorna tagit över förarsätet efter pestperioderna både under Renässansen och Barocken. Skiftena innebar att ett snävt mer låst perspektiv öppnades upp för empati, kreativitet och djup.
Just nu känns det som att vi under de senaste tjugo åren varit på väg mot ”peak left brain” med en alltmer svartvitt egoistisk värld. – Time for a change?
Svedjebruket
Kanske mänskligheten är som ett stort svedjebruk. Något måste brinna ned innan det gröna och livet börjar spira igen.
Egentligen inget konstigt, för det sker ju varje år. Fenomenet kallas Våren.
Ut med er alla nu och njut av våren. Den är här och nu, och ingen kan ta den ifrån oss. Livet AC får vi ta bit för bit.
PS
Bilden är tagen strax nedanför Santa Lucia i Napoli.