Vad gör man om huvudet ser ut som en pistkarta från Kungsberget? – Inte mycket! Ber frisören göra det som går att göra. Så tänkte i alla fall jag fram till i fredags.
Idag blir det ett något annorlunda och off-topic inlägg, men som ändå i grunden handlar om perspektiv och perspektivtagande, och därför berör ämnet empati.
Varför?
Alopecia areata, som jag just nu drabbats av, handlar om fläckvis håravfall där alla hårsäckar gå in i vilostadiet och att håret faller av (för att oftast sedan komma tillbaka). Dessutom godtyckligt i små flintfläckar varvat med stora sjok, vilket ser helt galet ut.
Nåväl, eftersom jag redan råkat ut för detta för tjugo respektive tio år sedan, och vet att det inte är farligare än så, har jag kunnat ta det rätt lugnt. Och så länge problemet bara är på utsidan är det ju inte så farligt. 😁
Men det som antagligen besvärat mig ändå är att man ser rätt ovårdad ut och luggsliten ut. En massa stora fläckar kan ju få folk att tro att karln har tappat greppet helt, och börjat dricka fulsprit eller T-röd. – Ja, kanske inte helt bokstavligen – men ni fattar.
Men varför tänkte jag om?
När frisören och jag talade om läget i fredags – det vill säga om kalhygget och prognosen framåt – skämtade jag om pistkartan och fulspriten. Och då fick jag en helt annan reaktion än jag hade kunnat föreställa mig.
Hon frågade först: ”Men du skäms väl inte?” – Men nej, helt riktigt var det inte så eftersom hon känner mig, det var ju inte där skon klämde. För ärligt talat handlade ju det hela om en portion fåfänga, men samtidigt blandat med att jag inte göra någon större sak av det hela.
Och då kom hennes ögonöppnande kommentar: ”Tänk om människor i din omgivning går omkring och är oroliga för att du är allvarligt sjuk, men inte vågar eller vill fråga. Skulle det inte vara bättre för dem att du berättar vad det är?” – Och det perspektivet hade inte slagit mig en enda gång!
För mig som arbetar med empatifrågor var det perspektivet helt enkelt för nära för att jag skulle se det. – Ibland behöver man hjälp utifrån för se saker klarare. Speciellt när det gäller en själv. (Samma gäller för det mesta även företag).
Tack Annelie!
PS
Lite info. Ca 2% drabbas någon gång i livet av Alopecia areata. I antal personer blir det omkring 200 000. – Föreställ er att alla från Uppsala skulle gå omkring med flintfläckar. För så många är det!